♥Vår lille Felipe♥
Felipe är en underbar liten kille med många roliga ideér och tankar. Han är väldigt nyfiken på det som finns i magen och säger ofta att han älskar mig och magen ♥.
MEN
Under påskhelgen och veckan därefter har inte Felipe och hans mamma gått ihop...
Han lyssnade inte på mig för fem öre utan gjorde snarare tvärtom mot vad jag sa. Jag vet att detta är 3 års trots men jag har verkligen inte tålamod för det nu!
Ett exempel är när vi var ute i affärerna i Målöy på Påskafton. Felipe tog ett påskägg som låg på en hylla utanför en affär. Jag sa till honom att lägga tillbaka det, iställert började han springa iväg med det. Dumma jag springer efter med lite halkiga skor och ischias, naturligtvis halkar jag och ramlar... Allt gick bra med mig, slog i knäna bara. Men jag blev så arg att jag började storgråta, tror ni folk tittade eller!
Vad gjorde Felipe? Jo, stod och skrattade...
Så här höll vi på förra veckan med kulmen på torsdag när vi hade sovmorgon. Jag var arg för han inte lyssnade, han blev ledsen för att jag skällde. Tillslut bröt jag ihop och började storgråta för att jag var så trött på att vara arg. Jag lyckades få stopp på gråten på väg till dagis men när fröken frågade hur det var så bröt jag ihop igen...snacka om hormonkänslig! Men oj så skönt det var samtidigt.
Min mamma hämtade Felipe eftersom jag jobbade sent och hon pratade med honom, vilket även fröken på dagis hade gjort, om att han måste vara snäll mot mamma. Efter den dagen har han lyssnat mycket bättre, inte hela tiden men oftast.
Kan ju tillägga att han hela tiden lyssnat när Pablo sagt till honom.
Min teori är att jag är så självklar för honom eftersom jag nästan alltid finns i närheten, Pablo är borta mer. Han behöver nog kanske sakna sin mamma lite.
Känner ni igen er? Har ni några råd till mig?
